Mitt första möte med Kjell var ljudligt.
Var är den där.. halleluja prästen?
Ni skall ge.. i min tjej? Skrek han innan han hade hunnit innanför dörren.
Det var naturligtvis kryddat med så många svordomar han kunde få ur sig på de korta meningarna.
Hans tjej som han letade efter hos oss på LP Kamrat, ”Mötesplatsen” som vi kallar vår öppna kontaktverksamhet, Varför sökte han henne där?
Hon hade gått hos oss några gånger men hennes entré var närmast ljudlös. Hon kom ensam tillsammans med dem som besökte oss den morgonen. Fick kaffe och en smörgås och satte sig längst undan i lokalen. Signalerade tydligt att hon inte önskade att prata med någon.
Under flera veckor så kom hon sporadiskt och besökte oss. Det tog några besök innan hon ens hälsade och berättade att hon heter Solveig eller Sollan som hon kallas. Det behövdes att man först hälsa på henne och frågade efter namnet.
En av våra medarbetare, Lena, fick till slut kontakt med henne och kunde få i gång en relation. Efter det så kom hon oftare och ville prata med Lena.
Mycket av det som hon berättade stannade mellan Lena och henne men jag fick en beskrivning av hur Solveig hade det och vad som hon behövde få ordning på.
Sedan kom då dagen med mitt första möte med Kjell, eller Kjelle som han kallade sig. Raka motsatsen till Solveig. Syntes och hördes, talade gärna om för alla vad han tyckte och tänkte.
”Vem är din tjej då”, frågade jag. ”Sollan, hon skall vara här”, blev svaret. ”Jaha, det säger du hur vet du det?” Detta följdes av en lång harang som kan sammanfattas med att jag inte hade med det att göra och det var bara att leverera fram henne. Nu var Solveig inte där den dagen tack och lov.
”Vill du ha en kopp kaffe och en macka” tyckte jag var ett bra svar.
Till min förvåning så lugna han ned sig, accepterade erbjudandet och vi satte oss vid ett bord. Det blev ett långt samtal, mestadels handlade det om hur korkade alla var som inte fattade att han minsann visste bäst.
Men nu och då kunde han blotta sina svagheter och väldigt inlindat be om hjälp.
Jag förstod när han gick att Solveig inte hade det så lätt men att Kjell också mådde dåligt.
Hur gör jag nu tänkte jag. Han fick inte svar på om Solveig fanns hos oss men om han upptäckte det skulle vår dörr till det här paret stängas. Gode Gud hjälp oss att möta dessa människor.
Solveig syntes inte till på några veckor men jag visste genom vår ”fältare” Stisse att de hängde ihop och sågs på stan tillsammans. Stisse visste att vi ville ha kontakt med dem båda så han tyckte att det vore bästa om vi började bearbeta Kjell att återkomma till oss.
En dag kom båda in till oss. Denna gång varken buller och bång eller att smyga sig in, utan någonting mitt emellan.
Vår kontakt utvecklades enligt modellen två steg framåt och ett steg bakåt. En svårighet var att Kjell gärna ville leda samtalen och Solveig vart tyst. Detta blev bättre när Lena en dag tog med Solveig att hjälpa till och handla fikabröd. Efter flera fikabrödsinköp blev det naturligt att jag pratade med Kjell och Lena med Solveig och ibland tillsammans alla fyra.
Med tiden var paret oftare hos oss och även fast missbruket fanns där så kunde vi möta varandra på ett bra sätt.
Till sist tyckte jag att det var dags att ställa frågan. ”Kan ni tänka er att komma till vårt stödboende Hörnstenen i Märsta? I så fall kan vi ordna plats nu”
Tidigare hade det inte varit läge att ta upp det konkret fast jag hade berättat om Hörnstenen och hur bra det skulle vara att komma i väg. Men man hade varit tydligt med att de skulle få ordning på detta på hemmaplan.
Tydligen var nu tiden inne, för båda var helt med på att åka.
De tog kontakt med sina handläggare på beroende-enheten och ansökte om att få komma till oss som ett par. Efter en del samtal så blev de beviljade plats.
Med deras kommunen har LP Kamrat, som driver Hörnstenen ramavtal så det löste sig fort.
I dagarna så är det ett år sedan Kjell dundrade in. Det var en lång uppförsbacke att komma fram till ett beslut att bryta det destruktiva livet och satsa på ett fungerande liv tillsammans för paret.
Nu handlar det till största delen om att det nya livet stabiliseras och att planering framåt är långsiktig och hållbar.