”Nu skiter jag i det här, nu åker jag, ni är ju helt dumma i huvudet”.
Dag ett som Eva kom så fick vi höra, ”Ett fantastiskt ställe här vill jag alltid vara”.
Dag 2 lät det annorlunda, ”Va, får man inte gå ut själv, det är väl inget fängelse heller”. ”Nej, man får vara inne den första veckan och bara gå ut tillsammans med personal eller någon boende som har varit med längre” svarade jag.
Dag 3. ”Jag måste ta tag i det där med räkningarna och kontakten med min son, Kan han komma och hälsa på i helgen” ”Nu får du ge dig lite grann, en bit i taget. Det där är inte aktuellt, nu du måste stanna upp och ta en dag i taget” svarade Jag.
Och så var det ju då dag 4 med ”Nu skiter jag i det här, nu åker jag, ni är ju helt dumma i huvudet”.
Dagar kommer och går, några riktigt jobbiga och några idel solsken men de flesta är tämligen ordinära dagar i Evas liv.
Det var då. Nu är det 227 dagar sedan Eva kom, nu är det inte så mycket höga berg och djupa dalar.
Eva har landat och har fått ordning på det mest elementära, passa tider, hålla avtal, planeringar blir bättre och mer realistiska. Hon har haft sonen på besök några gånger. Det finns en pågående somatisk utredning.
Tankar finns om att läsa in några kurser för att senare kunna söka ett eftertraktat jobb. Många samtal om det som varit, med både skuld och skam. Men också samtal om framtiden och att Eva faktiskt kan påverka den själv.
Och när det gäller hennes framtid och hur det skall fungera framöver så kändes det bra att få prata om att gå vidare till Oxford House.
Efter man har varit på vårt stödboende i ett antal månader och det börjar fungera så kan vi börja att titta på utslussning.
Utslussning är så mycket mera än bara en lägenhet och någon sysselsättning. Det är en helhet där det måste finnas sysselsättning med ett bra boende, en god gemenskap, nya berikande intressen så det nya levnadssättet för att kunna fungera blir stabilt, helt enkelt blir mitt liv.
Detta går inte i en handvändning, i många år så har man skolats in i missbruk, kriminalitet och i utanförskap.
Det går inte att skola om på 3 månader, man kanske lär sig hur man ska bete sig på det boende, rehabiliterings ställe eller stödboende som man är på. Det faller väldigt snabbt bort när man kommer hem till den gamla miljön, den gamla lägenheten och de gamla kompisarna.
Vad är då Oxford House kanske du tänker? Låt mig först säga vad det inte är. Det är inte ett behandlingshem eller kollektivboende även om det finns delar av detta som kan uppfattas så.
Lättast är att beskriva det som ett kollektivboende med stöd av personal då behov av detta uppstår. Tex den personal som jobbar på stödboendet som man varit på.
Man bor tillsammans i en grupp om 3 – 5 personer beroende av lokaliteterna. Tillsammans har man ansvar för ekonomin, mat hyra el mm, och att det hålls efter i boendet.
Det är demokratiskt drivet, en person en röst. Många av de boende har sysselsättning, arbete/studier utanför boendet.
Det finns tillgång till personal som kommer vid behov. Om det börjar knaka för någon så ligger det på gruppen att försöka att styra upp det i samråd med personal. Om det inte går så kan det vara möjligt att för ett tag vara på stödboendet för att komma igen. Detta beslutas av stödboendet.
Innan man kommer till OH har man i de allra flesta fall varit på stödboende. det viktiga är att man är så stabilt att man klarar det mesta själv.
Den hjälp som erbjuds av personal är tex samtal/själavård, hjälp att få ordning på ekonomin mm. Till största delen är det en själv som styr det nya livet tillsammans med de som finns omkring mig. Personer som liksom jag vill ha ett fungerande och gott liv. Kom som du är så skall vi hjälpas åt att du blir som du ska, och vill..