Fyra årstider utifrån en missbrukande kriminell människas liv.
Nyårsafton och avslut på det gamla året. Bästa med den är att det är OK att dricka och röka på för det ingår ju i firandet. Så naturligtvis börjar det nya året med en skål, och lite till OCH ”lite” till. Så, ribban är satt för hela året.
För mig så var det ett liv med en blandning av, å ena sidan familjeliv, fru och barn som gick något sånär bra. Och den andra sidan blev då med mig i fokus och vad jag själv ville göra.
I familjelivet fanns det utrymme för att dra några öl och röka marijuana då det var en liberal syn som gällde i hemmet. Mitt andra liv var tonvikt på främst amfetamin och att umgås med andra som pundade.
Man kan beskriva det utifrån ett Års-hjul.
Vinter fungerade bra med amfetaminet, kallt förvisso men korta ljusa dagar och långa mörka kvällar och nätter. Att man blev ljusskygg i flera meningar passade bra.
Våren var en tid som ganska snabbt flöt förbi. Att dagarna blev längre och varmare noterades förstås men att krokus, tulpaner kom fram och att det började spira var kanske inte något man la märke till. Det gick att vara ute vilket innebar att ”vän” kretsen blev större och man kunde mötas ute.
Sommaren blev för min del en tid där amfetaminet fortfarande var en del av intaget men med värmen och att träd och buskar skapade platser där man kunde mötas, dricka några öl och röka på. Dessutom blev det flera möten med människor som var socialt fungerande men tyckte att man kunde ”unna sig” att vara lite i gränslandet mellan missbruk och bruk.
När hösten kom så märkte man inte första övergången sommar/höst. Utevistelserna blev färre och umgänget flyttade inomhus. Kretsen från sommarens behagliga liv krympte, men varje år blev det så att nya bekantskaper, särskilt bland den yngre skaran stannade kvar och på så sätt ersatte andra som ”fallit ifrån”
Vinter, mörkt och inomhus igen. Umgänget styrdes till en del av drogerna och vilka platser som fungerade att vara på. Likaväl av tillgång och hantering av dem då de var en del av finansieringen av mitt liv, både med familjen och mitt solo liv.
Men så kom den vintern, slutet av november, då mitt liv blev radikalt förändrat. Insikten om att det inte skulle sluta bra att leva på detta sätt som jag gjort fick mig att söka mig in i en gemenskap i en kyrka då jag blev vän med en kristen kille som möte mig i den situation som jag var i. Förstod senare att han såg att jag hade tröttnat på min situation.
En kväll när vi hade vandrat hemåt och när vi skulle skiljas vid en gatukorsning sa han ” i morgon är det bön på Oasen” en kontaktverksamhet som kyrkan bedrev ”skall vi inte be för dig då” underförstått, imorgon kan du besluta dig för att bli en kristen och leva på ett annat sätt. Javisst det låter bra tyckte jag. På något sätt blev jag klar över att det var viktigt att ta sig dit och inget fick hindra mig. Var det Gud som såg till att jag höll löftet att gå ditt eller var det att jag lovat Bengt, som han heter? Ett samspel mellan Gud och Bengt var det nog så att han också förstod att jag var öppen för att ta ett beslut.
Sedan blev det en helt annan vinter med ett inre ljus trots årstidens mörker, förvisso inte lätt men när våren kom så fick jag möjlighet att börja arbeta mera tydligt på min rehabilitering från kriminell missbrukare till socialt fungerande person.